- Tankar
Finns så mycket tankar i mitt huvud just nu.
Kommer jag klara skolan?
Kommer tentan att bli godkänd?
Kommer jag in på nån skola?
vad gör jag om jag inte gör det?
Vad ska jag skriva i den här jävla tentan?
Vad ska jag göra om jag inte klarar kursen?
Ska jag gå och lägga mig?
kommer jag kunna sova?
Ska jag bränna en ny skiva?
dessutom tankar jag inte kan skriva upp här.
var hos min psykolog här om dagen.. och vi pratade om en massa saker och hon frågade mig några frågor som jag aldrig trodde jag skulle få svara på och blev faktiskt förvånad att jag kunde svara sanningsenligt på dem. Linda får mig liksom att öppna mig, men hittils har jag mest vart likgiltig när vi pratat och inte vart emotionell alls, vilket jag brukar vara.
Det var en fråga som jag faktiskt blev förvånad över..
"har du någon gång planerat att ta ditt eget liv?"
fort som fan gick jag ígenom svaret i hjärnan
"jag ljuger"
"nej det kan jag ju inte göra, hon kommer se att jag ljuger"
"jag ljuger"
Och när jag öppnar min mun och svarar så kommer sanningen och inget annat än sannigen fram.
"varje dag"
hon tittade på mig och jag fortsatte med att berätta att jag tänker på det och jag planerar det men att jag aldrig skulle göra det på grund av att min farbror tog sitt liv och jag kan inte utsätta dem som älskar mig för den smärtan. dessutom vill jag faktiskt leva, jag är nyfiken nu. Det var jag inte för ett tag sen. bara för några få månader sen hade jag gladligen hoppat framför tåget då ville jag inte veta vad livet kunde erbjuda. Nu är jag nyfiken nu ser jag fram emot små saker i livet igen. Visst tänker jag fortfarande på det men jag kommer inte att göra det. Nu har jag något att se fram emot, någon att dela mitt liv med. Det är inte bara mitt liv längre, det tillhör någon mer än mig själv nu och det är jag glad över.
Det finns mer att ta ut ur livets bankomat och jag tänker fan spendera vartenda öre av livet.
jag vet att det var en konstig liknelse med livet och en bankomat men jag hoppas att ni fattar.
jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. jag vet att det är hemsk men vad ska jag säga då?
Ingen fattar ändå hur allvarligt det är förns det är försent. eller hur? !
ibland inte ens då.
tror inte att dom kommer märka det iaf. dom är blinda för hur illa det är och det är skit samma för jag tänker ta mig samman och bättra på mig och börja må bra igen. (det är vad jag intalar mig själv iaf)
Får väl se hur det går.
Kommer jag klara skolan?
Kommer tentan att bli godkänd?
Kommer jag in på nån skola?
vad gör jag om jag inte gör det?
Vad ska jag skriva i den här jävla tentan?
Vad ska jag göra om jag inte klarar kursen?
Ska jag gå och lägga mig?
kommer jag kunna sova?
Ska jag bränna en ny skiva?
dessutom tankar jag inte kan skriva upp här.
var hos min psykolog här om dagen.. och vi pratade om en massa saker och hon frågade mig några frågor som jag aldrig trodde jag skulle få svara på och blev faktiskt förvånad att jag kunde svara sanningsenligt på dem. Linda får mig liksom att öppna mig, men hittils har jag mest vart likgiltig när vi pratat och inte vart emotionell alls, vilket jag brukar vara.
Det var en fråga som jag faktiskt blev förvånad över..
"har du någon gång planerat att ta ditt eget liv?"
fort som fan gick jag ígenom svaret i hjärnan
"jag ljuger"
"nej det kan jag ju inte göra, hon kommer se att jag ljuger"
"jag ljuger"
Och när jag öppnar min mun och svarar så kommer sanningen och inget annat än sannigen fram.
"varje dag"
hon tittade på mig och jag fortsatte med att berätta att jag tänker på det och jag planerar det men att jag aldrig skulle göra det på grund av att min farbror tog sitt liv och jag kan inte utsätta dem som älskar mig för den smärtan. dessutom vill jag faktiskt leva, jag är nyfiken nu. Det var jag inte för ett tag sen. bara för några få månader sen hade jag gladligen hoppat framför tåget då ville jag inte veta vad livet kunde erbjuda. Nu är jag nyfiken nu ser jag fram emot små saker i livet igen. Visst tänker jag fortfarande på det men jag kommer inte att göra det. Nu har jag något att se fram emot, någon att dela mitt liv med. Det är inte bara mitt liv längre, det tillhör någon mer än mig själv nu och det är jag glad över.
Det finns mer att ta ut ur livets bankomat och jag tänker fan spendera vartenda öre av livet.
jag vet att det var en konstig liknelse med livet och en bankomat men jag hoppas att ni fattar.
jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. jag vet att det är hemsk men vad ska jag säga då?
Ingen fattar ändå hur allvarligt det är förns det är försent. eller hur? !
ibland inte ens då.
tror inte att dom kommer märka det iaf. dom är blinda för hur illa det är och det är skit samma för jag tänker ta mig samman och bättra på mig och börja må bra igen. (det är vad jag intalar mig själv iaf)
Får väl se hur det går.
"Hemma är inte där du bor utan där man förstår dig."
Kommentarer
Trackback
